Roni & Ykai

Wisco

Det var med Wisco jag började intressera mig för hundträning. Han var ingen vidare arbetskamrat men skam den som ger sig! En riktig kelgris var han. Kloklippning var inte en av hans favoriter. När jag kom med klotången fick han sån fotsvett att blev blev plaskblöta avtryck efter honom när han smet iväg.

Han hade många förtjänster lilla Wisco. Jag var inte en av dem! Ung tonåring utan tålamod och ofta även en stor portion frustration gjorde att han sällan förstod mig. Men ett Lp 1 och en start i 2an klarade vi av innan han fick gå i pension 5 år ung. Då fick han flytta till en barnfamilj och bli den soffhunden han ansåg sig vara. Innan dess hade han levt brukshundsliv och bla gått utbildning till räddningshund som vi dock aldrig slutförde.

Cabourg

Jag var ung, envis och ville att allt skulle vara bra och enligt planen. Det tog mig drygt 2 år att inse vad många andra sett länge. Min älskade beauceron som jag kämpat så för att kunna köpa mådde inte bra. Han var en hund som vi inte vill ha i vårt samhälle och som helst av allt ville slippa vara i vårt samhälle. Min första alldeles egna hund blev bara 2½år gammal. Den dagen han tog till tänderna för att värja sig från ett barn som han kände väl och träffade varje dag och vanligtvis älskade. Han var som Dr Jekyll och Mr Hyde. Det var som att han såg spöken. Visst hade jag sett tendenserna men jag ville inte ha en hund som bet folk av rädsla. Jag ville inte ha en hund som bet folk alls, men allra minst av rädsla. Jag blundade för faktumet – tills den dag jag fick se hur dåligt min hund mådde.

Cirkusen drog igång. Det var min systers grannes barn som hamnade i kläm mellan Cabourgs käftar. Han blev inte allvarligt huggen och det tackar jag för! Jag vågade inte gå över och berätta för föräldrarna så jag skickade min systers sambo. Alla på vår gård visste vad jag tänkte. Vi delade uppfattningen om att Cabourg inte kunde finnas kvar bland oss längre.

Jag var ung när Cabourg kom in i mitt liv. Han var min bästa vän och min stöttepelare när jag gick igenom allt man går igenom i den åldern. Beslutet var fruktansvärt tungt att ta, men inte svårt alls. Jag visste att det bara fanns en sak att göra. Jag såg mer i hans beteende än ”att ungen bara fick en liten skråma”. Efter denna händelse fick jag veta att han bitit ett annat barn i ryggen dagen innan när min pappa hade honom. Barnet hade klappat Cabourg och allt var frid och fröjd tills barnet vänder sig och går. Med ett vrål flyger han fram och biter honom i ryggen. Jag såg blåmärket några dagar senare och det var inget jag var stolt över att min hund åstadkommit.

Grannarna blev galna. De trodde det var deras fel att pojken blev biten. De krävde att jag INTE skulle avliva hunden. De hade träffat honom många gånger och tyckte om honom lika mycket som han tyckte om deras barn! De brukade leka på gräsmattan, Cabourg och barnen. De hade svårt att uttala hans namn så i deras mun hette han Caboom. Hur den glada och härliga hunden kunde svänga om till att vara livrädd för barnen när de kom tillbaka från att ha varit hemma och ätit middag är för mig än i dag inte logiskt. De lekte aldrig ensamma och jag är helt säker på att inget hände innan de gick hem.

Han hade ju såklart sidor som var totalt älskvärda oxå. Jag har aldrig varken haft eller mött en hund som fått mig att skratta så många gånger. Hans upptåg var oändliga. Hans energi var fantastisk då stunder han var trygg.

Cabourg var en rolig träningskamrat men tyvärr en mindre rolig livskamrat. Han gjorde att jag fastnade för Beauceronen som ras och idag 13 år senare finns det två Beauceroner hemma hos mig så något rätt måste han haft trots allt!

Han var världens bästa hund för han var ju MIN hund.

Att jag väljer att berätta om detta på min hemsida är för att jag vill tala om för världen vilket helvete det är att köpa och äga en hund som är på det här viset. Glädjen att få hem sin lilla valp. Ångesten när fler och fler underliga beteenden dyker upp. Paniken när slutet är ett faktum. Sorgen var obeskrivlig.